-

Allting börjar ordna sig. Eller rättare sagt ska ordna sig. Hoppas jag. Men vi får ta en sak i taget. Jag vet inte om jag ska skriva om vad som har hänt eller inte? Visst är det skönt att skriva av sig allt jobbigt men samtidigt känns det lite väl privat att skriva ner allt som har hänt. Vi får se. Idag skriver jag inget om det.

Mycket har hänt sedan förra inlägget men det hör lite ihop med det som jag inte vet om jag ska skriva om eller inte. Men förra veckan var det dags för BVC-besök. Lilleman växer som han ska och allt är toppen. 75 centimeter lång och 10240 gram väger han.

Han springer runt i gåstolen som en liten tok. Fort går det. Fram och tillbaka i hallen och vardagsrummet. Vi har trott ett tag nu att han antagligen kommer hoppa över krypandet för det har inte funnits ett tecken på att han skulle vilja krypa. Men så idag när Oliver och Dennis busade på golvet kröp han upp på alla fyra flera gånger. Vem vet, kanske kommer han krypa ändå?
På den senaste tiden känns det som att han har blivit så stor. Han förstår en del vad vi säger. Han klappar händer, vinkar och "dansar" så fort man sätter på trakorn som spelar musik, som han fått av farmor och Bengt.

Farmor och morbror John är för tillfället väldigt poppis. Olivers favoriter! Mormor är också himla bra tycker han. Han är inte heller blyg, knappt för någon. Det är skönt och väldigt roligt att han är så framåt och busar med alla. Ja, främst favoriterna då!

Jag får lite ångest över att tiden går så fort. Vart har min lilla minibebis tagit vägen? Han är ju fortfarande liten men samtidigt så stor när han börjar lära sig så mycket. Usch, föräldrapenningdagarna börjar ta slut också. Då blir det dagisstart för lilleman och JAG VILL INTE! Jaha och där kom klumpen i magen tillbaka...

I tisdags var det besök på Olmed ännu en gång. Denna gång blev det ny skena som vi får på nästa besök i november. Foten är jättefin, inget konstigt alls. Men det absolut bästa: skenan behövs bara nattetid! Det har ju varit vårat näst största mål. Att bara ha den nattetid underlättar enormt. Vi blev superglada, det hade vi inte räknat med redan!
Men tänk vad långt vi kommit. Allt jäkla kämpande för att bara få komma på ett besök i Stockholm. Till nu, när han har fått skenan och vi har kommit till det näst sista steget, bara användning på natten. Det är så jävla skönt så det går inte att beskriva! Och jag är så stolt över oss för att vi inte gav upp!




Mina killar <3